Kolmilan 2011
Text: Michael Ericson

Eftersom vi fått blodad tand från förra årets kolningsexperiment så bestämde vi oss för att göra en kolmila även i år. Eller, rättare sagt, två milor. Vi hade förra hösten lagt undan ungefär dubbelt så mycket kolved som vi hade förra året. Men för att spara tid, fördela riskerna och eventuellt lära oss dubbelt så mycket beslöt vi dela upp volymen på två milor. En ny kolbotten iordningställdes en bit från den befintliga.

På den nya kolbottnen gjorde vi ett experiment att resa milan på en botten av lastpallar, i stället för det traditionella sättet med bottenvasar och rost. Detta visade sig fungera utmärkt vad avser själva kolningen, men avlägsnandet av de överflödiga delarna av lastpallarna, när veden var inrest, visade sig vara besvärligt, och kostade några extra filningar av motorsågskedjan…

På kvällen, onsdagen den 25:e maj tände vi milorna, först den ena, sedan, när vi hade kontroll över den, även den andra. Mila nr 2 körde vi utan skorsten, och tog istället på gammalt sätt upp rökhål genom stybbet runt om milan, för att se hur det fungerade. Allt flöt på och båda milorna tog kolning som de skulle. Trots kollision med flera lokala och regionala evenemang, så var det c:a 60-70 personer besökte oss under kvällen, vilket var mycket glädjande.

Framåt midnatt var det bara jag, Fredric och min bror Christer kvar, och i skenet från lägerelden avnjöt vi utsökta landgångar från Cateringfirma Jonsson & Jonsson i Jonsryd, och till det Ålebäckskyld öl. Den svarta Kolarhunden Myra var förstås också med.

Under våren har Stig uppfört en kolarkoja av modernt snitt, så övernattningen i skogen var mycket bekväm till skillnad från förra året, då vi sov i bilen…ett par timmars sömn unnade vi oss åt gången, mellan vaktpassen.

Fram på eftermiddagen dag två hade vi ett tillbud, då skorstenen till mila nr 1 fattade eld. Jag skulle lägga mig och vila en stund, och Chrille skulle just åka hem, men hann som tur var upptäcka branden i skorstenen innan han gav sig iväg. Detta kunde annars gått mycket illa med milan, då den med största sannolikhet brunnit ned.

Den tredje dagens morgon hade mila nr 1 redan kolat ut, varvid vi slog igen den. Det var något dygn tidigare än vi räknat med. Mila nr 2 tuffade på, och vi flyttade rökhålen neråt varefter kolningszonen flyttade sig ner längs sidorna. Eftersom denna mila saknade skorsten, var vi beredda på att den behövde längre tid för att kola ut. Men lördag förmiddag, efter två och ett halvt dygn, bedömde vi även den utkolad. Till skillnad mot förra året, då milan inte ville svalna, var vi i år noga med att bryta ut fotbränderna, dvs de okolade vedbitarna som alltid är kvar längst ner längs milan kanter, i samband med släckningen. Dessutom vattnade vi under hela kolningen och även efteråt stybbet för att hålla det tätt. Det blev skillnad, för mila nr 1 rev vi ut redan på lördag eftermiddag, något dygn efter släckning.